Jag har precis kommit hem från sjukhuset efter att ha träffat min bror, hans fru och världens finaste Amelia.
Det känndes lite konstigt på vägen till sjukhuset, vad har man att vänta...
Men när vi klev in i rummet försvann allt det.
Deras rum var nedsläckt men med lite små belysning och lugn musik.
Amelia låg insvept i en mysig filt med några gosedjur i barnsängen.
Jag har aldrig sett någon som har varit död, men det kändes... bra.
Hon såg så... lugn ut.
Hennes läppar var nästan svarta och istället för rosiga kinder såg det nästan ut som om hon hade små blåmärken på vardera kind men hon var världens finaste Amelia.
Hon var så liten och hade en så'n fin liten näsa, mjuka små kinder och så fina små händer och öron och fötter och ..... och nu gråter jag igen.
Fan, säger jag bara. Usch vad ledsen jag är.
Det känns bara så meningslöst.
Hon hade haft navelsträngen runt halsen, tre hårda varv...
Det var riktigt tuff att lämna sjukhuset och veta att det antagligen var sista gången vi såg henne. Att hon inte kommer att följa med hem.
Vi har ju väntat på henne, allihop...
Spädbarnsfonden
Små änglar
1 kommentar:
Min bästa vän... Usch mina tårar rullar också ner för kinderna... Du och din familj och lilla Amelia finns i mina tankar.
Kram
Skicka en kommentar