Står på jobbet igen och försöker hålla humöret uppe men i ärlighetens namn så känner jag mig helt färdig och vill bara hem och lägga mig.
Det har varit en intensiv helg med både jobb, skratt, mys, Rock Band, god mat och fantastiskt trevligt sällskap men även allvarliga stunder med gråt och eftertanke.
Igår var det ett år sedan fina Amelia föddes.
Vi åkte upp till kyrkan och samlades runt hennes lilla grav.
Storebror och hans underbara fru hade gjort så fint framför gravstenen med vita stenar, ny lykta och fina blommor.
Det kändes sååå tungt, fast det var ändå skönt att vara där tillsammans.
Solen sken och det var egentligen ganska varmt men jag frös.
Tårarna bara rinner och hjärtat värker.
Hon fattas oss!
Vi är en för lite, ALLTID.
Jag tänker på henne, brorsan, S och V varje dag.
Det är ju inte jag som har förlorat det här barnet och jag kommer aldrig riktigt kunna förstå hur det känns heller, men det gör ändå ont och jag saknar henne...
Varför gör jag så här mot mig själv?!
Jag klarar ju uppenbarligen inte av att stå och skriva om det här just nu.
Jag kan ju inte stå och gråta på jobbet!
*andas*
Jag tar ett djupt andetag och sätter på "facet" igen.
Back to work.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar