Jag har aldrig kunnat äta så att jag "står mig".
Jag blev jättemätt för stunden och kände ofta att jag blev så mätt att jag var nära att spricka. Sen, efter två timmar kunde jag vara j ä t t e hungrig igen.
Man kan säga att jag hade en mat-och-sov-klocka. När klockan ringde för mat så var det dags att äta, och det på direkten. Det passade ganska bra in på sömnen också faktiskt...
Men nu när vi har börjat äta ordentligt med fett (och inget socker) så kan jag "stå mig". Jag är mätt! Länge!
Om jag får i mig lite vaniljte med grädde, några "rullar"* och ett ägg vid 10-tiden så är jag inte hungrig förrän vid tre. Förut kunde jag känna mig helt svimfärdig vid ett-två för att jag var så hungrig.
Jag älskar mat MEN jag tycker inte om att äta heeela tiden. Nu äter jag när jag är hungrig och sen väntar jag tills jag är hungrig igen och då äter jag. Precis som innan men med många fler timmar emellan. Superskönt!
*Jag hyvlar ostskivor och lägger pepparsalami på och sedan rullar jag ihop dom.
Jätteenkelt och lätta att ta med som mellanmål också.
Vill man vara väldigt LCHF så brer man på lite smör också. Jag har inte kommit dit än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar