Ofrivillig ensamhetsträning

18/7 -07
Igårkväll vid 22-tiden, när jag var ute med Joey så började det regna. Först smådroppade det, men sen brakade det loss. Vi blev dyngsura! Jag hade inga regnkläder på mig heller.
Jag tog in Joey och torkade honom, torkade bara snabbt av mig själv. Jag tänkte att "jag springer ner till tvättstugan och hämtar tvätten först, sen hoppar jag direkt in i duschen".
Jag tog tvättstugenyckeln sprang ut och smällde igen dörren, bara det att vår dörr låser sig själv och hemmanyckeln fick jag inte med mig.
Där stod jag genomblöt... och tittade på dörren. Vad gör man liksom...
Extranycklen låg ju tyvärr också på insidan och sambon har tagit lite semester och hälsar på sina föräldrar i Onsala (utanför Göteborg).
Låssmed?! Neeej!
Jag var ju liksom tvungen, Joey var ju på insidan (som tur var "ny-rastad").
Tur att jag hade mobilen i bakfickan, porten var ju också låst. Så om jag hade gått ut så hade jag inte kommit in där heller sen.
Jag ringde låssmeden.
En timme och en kvart senare och 2000(!) kronor fattigare, så kunde jag komma in.

Under tiden jag satt där i porten så kunde jag höra Joey på insidan. Han var ganska lugn faktiskt. Han gnydde lite ibland, han hörde säkert att jag var i porten så det kanske var därför. Sen ylade han i och för sig som en varg när låssmeden stack in sin konstiga mojäng för att öppna dörren. Men det är helt ok om han ylar när det kommer in konstiga grejer genom brevlådan, tycker jag.