Min pappa är en hjälte.
På skärtorsdagen tog J med sig Jessie för att fira påsken hos sina föräldrar på västkusten.
Jag bestämde mig för att ta Joey och sova hos mina föräldrar för att... (det är en helt annan historia med väldigt skumma inslag), i alla fall.
Vi började långfredagen med en skön långfrukost, en så'n där när man bara sitter och myser och pratar och tar en macka till osv.
Helt plötsligt tokringer det på dörren. Min första tanke var att det var "påsk-snorungar" som skulle busa och mamma trodde att det var en kompis till mamma och pappa, -"Det är bara han som gör så."
Pappa gick och öppnade. -"Oj då", sa han och stängde liksom till dörren. Jag förstod att det var för att Joey inte skulle komma ut i porten. "Det har hänt något", sa jag och sprang dit direkt.
När jag öppnade dörren så såg jag in till grannen mittemot.
Den äldre mannen låg på golvet i hallen och tanten stod över honom och hyperventilerade och pappa satt på huk bredvid honom. "Ring 112, vi behöver en ambulans", sa pappa.
Jag fick upp mobilen och med hjärtat i 120 slog jag numret (för första gången i mitt liv och jag tyckte att det tog flera timmar att slå tre siffror).
"Ok, lung och fin nu" tänkte jag för mig själv men jag var nog allt annat än lugn och fin kan jag tro.
Jag kom fram till 112-växeln och fick fram adress och vad som hade hänt. Pappa sa att mannen varken hade puls eller andades.
-"Ni behöver en sjuksköterska, jag kopplar dig till en sjuksköterska", sa tjejen och jag fick prata med en kille istället.
Under tiden hade pappa talat om för tanten att hon skulle ringa hit sina barn och sedan börjat med hjärtmassage på mannen.
Sköterskan talade om att brandkåren var på väg och att dom kommer att komma först till platsen och att ambulans var på väg med blåljus. Han frågade om vi hade gjort hjärt-och-lung-räddning någon gång och jag sa "Nej, men pappa har
nog det. Han har börjat med hjärtmassage." (Pappa är gammal ambulansförare, men det var ju ett
antal år sedan och jag visste inte vad han var med om då... Det snurrade i huvudet på mig.)
Jag satte mig bredvid mannen.
Sköterskan frågade om mannen andades, men det gjorde han ju inte! *panik*
-"Ni måste se till att han får fria luftvägar. Sätt en hand under nacken och försök dra hakan uppåt-bakåt." Jag gjorde så och pappa fortsatte med hjärtmassagen, mannen snarkade äntligen till.
-"Andas han nu", frågade sköterskan.
-"Jag vet inte, han liksom snarkade."
-"Ja, men andas han nu? Ni måste se till att han har fria luftvägar."
-"Vi måste se till att han har
luftfria vägar", hör jag mig själv säga till pappa, flera gånger, samtidigt som jag försöker med all min kraft att dra hakan uppåt-bakåt.
-"Det låter som om han håller på att svälja tungan", säger sköterskan.
Åh, herregud! Ska jag behöva gräva efter hans tunga, shit, shit, shit! Jag var helt beredd på att göra det men då... Mannen drar ett djupt andetag och liksom hostar till.
Pappa lägger av hjärtmassagen och vi lyssnar, mannnen börjar andas!
-"Vi lägger honom på sidan", säger pappa. I framstupa-sidoläge, men han var svintung! Pappa fick ta tag i mannens bälte och försöka lyfta och jag tryckte in ena armen under hans kropp. Mannen fortsatte att andas, lite ansträngt. Till slut så drog han en lätt utmattad suck och började sedan andas normalt.
-"Har han några mediciner?", frågade sköterskan.
Jag lämade ifrån mig luren och försökte få mannen att bara ligga stilla.
Pappa plockade ihop mediciner, körkort och löständer och la i en påse och ungefär samtidigt kom brandmännen.
Jag satte mig på golvet in mot grannarnas vardagsrum och försökte ta hand om deras lilla galna tax som under hela händelsen och kaoset hade hoppat omkring runt oss och undrat vad vi pysslat med.
Ganska snart var grannarnas barn och ambulanspersonal där också. Det kändes riktigt skönt!
Mannen fick åka med till sjukhuset men han tyckte inte att det var någon fara med honom. Han förstod nog inte hur borta han hade varit.
Pappa var så snabb och handlade direkt. Han styrde verkligen upp situationen när en annan bara hade irrat omkring. Det kan väl vara så att det ändå efter alla dessa år sitter i ryggraden på honom.
Jag tyckte att det var så smart av honom att säga till tanten att ringa sina barn, det hade inte jag kommit på förrän efteråt. Då sa pappa att hon kunde ju inte stå där och titta, hon behövde ju ha något annat att göra, känna sig viktig i situationen. Sedan behövde hon ju ha någon som tog hand om henne efteråt också.
En av brandmännen (som för övrigt är gift med min extratjej i butiken, vi bor i ett litet samhälle...) tyckte att mannen hade tur som hade pappa som granne och att pappa var en riktig hjälte. I många fall är det ingen som gör något förrän ambulans eller brandkår kommer fram och då kan det vara försent.
Grannen fick genomgå en massa undersökningar och nu har han en liten avancerad dosa som på något sätt håller koll på hans hjärta. Skulle han få ett "återfall" så kan man sätta en slags sändare, om jag har förstått det hela rätt, mot dosan och då skickas informationen direkt till sjukan.
Galen och konstig upplevelse för mig men jag är ändå på något sätt glad att jag var där. Det är ju väldigt intressant om inte annat att se hur man reagerar i en nödsituation. "L
uftfria vägar", jag ansträngde mig verkligen för att säga "fria luftvägar" men det gick inte.
Jag tänkte hela tiden att jag skulle göra allting rätt, hans liv hängde ju liksom på det...
Tur för grannen (och mig) att pappa var där!
